”Varje resa börjar med ett första steg” – Confucius
Mitt inlägg idag (den 15 oktober 2011) är ett startskott på slutförandet av författandet av en bok jag länge önskat skriva, men inte varit riktigt mogen att lyfta fram ur mig själv. Ni båda, mina söner, har hjälpt mig att bli klar över var jag skulle leta efter de felande bitarna till pusslet – de bitar som förhindrade mig att se hela bilden och därmed också gjorde boken omöjlig för mig att få grepp om. Allt jag hittills haft har varit en längtan efter att få dela med mig av min livsresa, mina erfarenheter och efter att få ge er någonting att ha kvar av mig när jag inte längre vandrar vid er sida. En liten smula odödlighet för mig och nycklar till att leva fantastiskt rika liv oavsett vad livet bjuder er för utmaningar i framtiden. Kanske den viktigaste gåva en far kan ge sina söner.
Inte så att jag inte redan har skrivit massvis, för det har jag, på allt möjligt i ostrukturerade högar av notisar, servetter, lösryckta A4-blad med kaffefläckar (fast oftast te med laktosfri mjölk). Om allt möjligt som passerat mig, gjort avtryck och sedan blivit en del av den fantastiska verktygslåda som idag gör att jag kan njuta av mitt liv, även under de perioder av djupa kriser som livet bjuder oss alla på för att ge oss var och en möjligheten att stärka oss själva ytterligare.
För någonstans där tror jag hela min syn på livet kan fångas – jag tror vi i grund och botten är odödliga själar som återkommer till fysisk form för att lära oss och utvecklas och förfinas tills vi en dag åter kan släppa egots rädslor, leva i kärlek även om vi blir sårade, våga lita på även när vi blir lurade, uttrycka vår tacksamhet för lärdomar även när de bränner som piskrapp och någonstans mitt i vårt inferno av sorg, utsatthet, smärta och ensamhet inse att vi alla är ett, att världen är full av glädje, vänlighet, njutning och gemenskap.
Att det handlar om att lära sig ta kontroll över sin egen frekvens, sitt tillstånd, känsloliv och ge sig fan på att det ska gå tills man lyckas – inte genom att stånga sig blodig genom att upprepa samma sak in absurdum, utan genom att vara den mest flexibla delen av systemet och därigenom den del som utövar störst påverkan.
För min hjärna var detaljerna så många att jag inte såg hur bitarna satt ihop förrän jag blev medveten om min specialisering, dess styrkor och svagheter. Jag är en synnerligen högfungerande person med en under sex månader utredd fast ännu icke fastställd (muntligt ja, på pappret inte än) diagnos inom autismspektrumet – Aspergers Syndrom. Att ha fått klarhet i det avseendet har gett mig ny förståelse för den resa jag gjort och ännu viktigare en klar och tydlig vision om hur jag vill använda mig av den resan för att göra världen lite mer lättnavigerad för er, om ni i framtiden funderar över vad eller varför jag gjorde som jag gjorde i olika situationer eller är nyfikna på om även ni kan använda er av samma verktyg för att nå liknande resultat.
Min livsresa omfattar en enorm flora av utmaningar, hinder, kullerbyttor, segrar, förluster, framsteg och lärande genom smärtsamma skolår med mobbning och utanförskap, självmordstankar, ångest, struliga relationer, högskolestudier, ungdomsledarutbildning, bokstavstolkande, specialintressen, hetsätning, bulimi, chefskap, föräldraskap, coach- och tränarutbildning, skilsmässa, identitetskollaps, utmattningsdepression, diagnoskris och genom livets lyckosamma omsorg – och en stor dos tur – ett nytt, rikare och friare liv än jag någonsin vågade drömma om förut.
Men jag går händelserna i förväg…
Idag är bara startskottet. Jag har lovat mig själv att skriva varje dag – och har tränat på det under en veckas tid. Det är beroendeframkallande på ett positivt sätt. Visst, jag inser att jag kommer att skriva om, lägga till, dra ifrån och göra massvis med varianter innan jag går i mål. Det är ok. Att skriva kan jag träna på under tiden. Boken behöver inte bli språkligt perfekt. Det viktiga för mig är att budskapet når fram.
Det viktiga för mig, mina underbara söner, är att ni genom att jag skriver får en chans att lära känna er far och valfriheten att lära er använda de verktyg som tog mig hit, utan att ni ska behöva vänta tills ni själva får råd att gå samma utbildningar eller vänta tills ni passerat trettio innan ni får lära er hur ni kan kompensera för era hjärnors svagheter genom era fantastiska styrkor.
Jag skriver till er båda – Alexander och William. Andra kommer att få chansen att läsa under resan, ställa frågor och ge synpunkter, för att på detta sätt hjälpa mig att hjälpa er ännu mer. Samtidigt kommer mitt skrivande och de erfarenheter och kunskaper jag delar med mig av på detta sätt även att hjälpa de som tar del av den här bloggen – som i sinom tid blir till en bok – och alla andra som är som vi, deras familjer, lärare och vänner.
En av de människor vars uppfinningar haft en enorm påverkan på mitt liv, mitt yrkesval och min identitet dog för några veckor sedan. Steve Jobs sa i ett oerhört vackert tal – fritt översatt ur mitt minne;
”Att komma ihåg att vi ska dö är den bästa medicinen mot att tro att vi har något att förlora.
Vi är alla nakna. Det finns ingen orsak att inte följa ditt hjärta”
Så även om jag är lite rädd att blotta strupen och lämna ut delar av mig själv till den värld som i perioder gjort allt den kunnat för att krossa mig, tänker jag följa mitt hjärta och skriva ned min berättelse, till er och alla de som är som vi.
I djupaste kärlek.
Er far,
Göran